Veckan då jag inte gjorde någonting, och det var helt rätt beslut

Okej, ni väntar säkert på en ny historia om kirurgisk precision vid köksbordet, men den här måndagen får ni ingen. Kaizerns Giftiga Femma står exakt där den stod för en vecka sen, sex namn, samma sex namn, och om det känns som ett antiklimax efter mina senaste två avsnitt så förstår jag er besvikelse. Men hör på innan ni skickar in avskedsansökan åt mig.

Noll poäng den här veckan. Jag vet hur det ser ut på pappret, som att hela laget somnade mitt i perioden. Men sanningen är tråkigare och mycket mer befriande: ingen i min trupp spelade match. Inte en endaste minut. Det är inte form som sviktar, det är kalendern som struntar fullständigt i mina ambitioner, ungefär som när man bokat hantverkare till altanen och de hör av sig samma morgon och ställer in. Man blir inte sämre snickare av det. Man får bara vänta en vecka till.

Så jag rörde inget. Linus Persson och Magnus Nilsson toppar fortfarande sina respektive klubbars poängligor i verkligheten, nio mål var faktiskt, och Magnus sitter kvar med bindeln runt armen utan att jag ens övervägde alternativet. Minns ni när jag döpte honom till min dark horse, långt innan halva Totalligan ens hade öppnat sitt Excel-ark? Tjugonio poäng på fem matcher i grundserien säger mig att den hästen fortfarande travar i precis rätt riktning, och jag tänker inte sälja ut honom bara för att veckan råkade bli tyst. Martin Hansson från Gantofta tickar på stadigt i bakgrunden utan att skrika efter uppmärksamhet, vilket jag faktiskt uppskattar efter förra veckornas dramatik. Och målvaktsfrågan, ja, den lämnar jag i fred tills jag har en match att faktiskt döma utifrån istället för att gissa i blindo mitt i tystnaden.

Apropå Gantofta, för jag vet att någon av er sitter där och undrar: nej. Jag har inte plockat in Markus Nilsson. Jag kommer aldrig plocka in Markus Nilsson. Mannen tackade ja till Kaizers vid så många utekvällar att jag tappat räkningen, skrev på med glädjetårar i ögonen varje gång, och dök sen upp lika ofta på träning som jag dyker upp på yoga. Noll gånger. Och nu vankar han runt i rosa Gantofta-tröja som om vi aldrig ens träffats. Den biljetten är bränd, mina vänner, för alltid.

Tittar man på tabellen ser man varför Hofterup är ett lag värt att äga spelare från just nu, fem raka vinster och fortfarande obesegrade, vilket förklarar varför både Linus Persson och Sixten Bischhaus levererar som de gör i min trupp. Sofiero däremot har haft en tung vecka, en match med tio insläppta mål mot Röke är inget man snackar bort, och jag säger det med kärlek men också fullständig ärlikhet eftersom ingen favorisering i världen får mig att blunda för siffror. Andreas Blixt satte visst in sig själv i powerplay igen den matchen, enligt vad jag hör från klubbstugan, och nån vecka ska det väl lossna, eller hur.

Till Lasse: ni på 123:e plats får dricka ert kaffe i lugn och ro den här veckan. Jag sitter på 46:e, ryggen värker inte alls av att titta nedåt i tabellen, och er trupp fylld av Sofiero-hjärtan levererade exakt noll poäng från er egen kapten denna vecka. Jag säger inget mer om saken. Jag säger det bara en gång till, lite tystare: noll poäng.

Nästa avsnitt lovar jag er faktiska matcher att analysera, inte bara en kalender som skrattar åt mig. Och håller Magnus Nilsson i sig som jag tror, ja då får ni höra mig säga "vad var det jag sa" på ett sätt som garanterat blir outhärdligt. Peter Strandkvist sa en gång att det inte bara handlar om att vinna utan också om att vara snyggast, och en vecka utan en enda match spelad är kanske inte snygg, men den är åtminstone stilla. Vi ses vid nästa genomgång.