Kaizerns Giftiga Femma – ut med nollorna, in med målskyttar, bindeln till min dark horse

Så då blåstes det äntligen igång på riktigt, och som utlovat i förra avsnittet satt jag inte på händerna bara för att parkeringstävlingen var vunnen på förhand. Ni minns kanske att jag jämförde min etta-placering på noll poäng med att vinna en parkeringsplats en söndagsmorgon innan någon annan bil dykt upp. Nu har bilarna kommit, matcherna är spelade, och jag ligger på plats 86 av 176 med sju poäng. Det är, om vi ska vara ärliga, ungefär läget efter första perioden i en jämn div 4-drabbning: ingen katastrof, ingen anledning att öppna champagnen heller.

Två byten gjordes på måndagens genomgång, och jag står för båda utan att blinka. Peter Haaland Svensson i Gantofta fick lämna truppen – karln stod på noll poäng trots att han bar bindeln, vilket är ungefär lika användbart som en kapten som styr skutan rakt in i ett skär. In kom lagkamraten Marcus Gullstrand istället, en kille som plockade 96 poäng i fjol och redan sitter i 41 procent av alla lag i ligan. Jag brukar inte gilla att göra samma val som alla andra, men ibland är folkviljan faktiskt klok – han är i alla fall inte Markus Nilsson, och det räcker gott för mig.

Det andra bytet gjordes i Båstad: ut med Felix Falkbjer, in med Gustav Claesson. Falkbjer stod och nollade precis som Haaland Svensson, medan Claesson redan hunnit med åtta poäng i år efter tre mål mot Höllviken, plus 32 poäng i fjol. Det är den typen av spelare man vill ha i en giftig femma – en som faktiskt hittar burken, inte en som mest håller sig i närheten av den.

Sen bindeln. Den flyttade jag till Magnus Nilsson, min dark horse i Båstad som jag basunerade ut långt innan resten av ligan nappade. Två mål mot Höllviken, ensam i truppen som faktiskt levererat på riktigt – det var inte ett svårt beslut. Viktigt att säga rakt ut, så ingen tror att jag fuskar med matematiken: dubblingen gäller bara poäng från och med att bindeln sattes, så hans sex poäng från i helgen dubblas inte i efterhand. Sju poäng totalt, ärligt itutade, ingen bokföringsmagi.

Och så Wictor Eriksson, min man i Sofiero, som fortfarande står på noll. Innan ni börjar oroa er på hans vägnar: Sofiero har inte ens spelat sin första match än, den går ikväll mot Gantofta. Så nollan är just nu lika mycket värd som allas andras nollor var för två veckor sen – ingenting alls. El Patrón pumpar fortfarande bara orange blod i ådrorna, han har bara inte fått chansen att bevisa det på pappret än.

Vad gäller Lasse Lirare, min rival och hjärtestyrda poddkollega, så leder jag faktiskt just nu – sex poäng mot mina sju, plats 96 mot min 86. Marginellt, ja, nästan komiskt marginellt, men jag tänker njuta av det ändå tills han hämtar in det. Han sitter för övrigt med halva sin trupp i Sofieros tröjor, vilket säger allt om var hans hjärta bor och ingenting om var hans huvud är.

Nästa avsnitt kommer jag berätta om hur Sofiero klarade sig ikväll, om Claesson och Gullstrand höll vad de lovade, och om min dark horse fortsatte trava. Tills dess: det gäller inte bara att vinna, utan även vara snyggast. Vi ses vid nästa byte.