Kaizerns Giftiga Femma – etta i tabellen, noll i praktiken

Jag ligger just nu etta av 135 lag i Totalligan. Läs den meningen en gång till och njut, för sanningen är att alla 135 av oss ligger på exakt noll poäng eftersom säsongen inte har blåsts igång än. Det är lite som att vinna en parkeringstävling en söndagsmorgon när ingen annan bil har kommit dit – jag tar äran ändå, men jag lägger inte ut den på klubbstugans anslagstavla.

Så innan siffrorna börjar betyda något, låt mig gå igenom varför just de här sex fick tröjan i Kaizerns Giftiga Femma. Jag byggde det här laget ungefär som man bygger en bra sågverksfyra på gympagolvet: bredd över flera klubbar, tunga målskyttar i mitten, och en målvakt jag faktiskt litar på när det gäller. Ingen Markus Nilsson i rosa Gantofta-tröja, av skäl vi inte behöver älta igen. Ni vet vilka skäl.

I mål sitter Hampus Djanaieff från Hofterup. Låga insläppssiffror, spelar i ett lag som ändå vinner mycket, och bara 4,4 procent ägande i ligan – en lugn kompromiss mellan trygghet och att slippa dela buren med halva Totalligan.

Framför honom har jag Oskar Jönsson, också Hofterup. 75 poäng på 18 matcher förra säsongen, och det ser ut som att hela klubben bygger sitt anfall runt honom. En spelare som levererar oavsett vilken division han råkar befinna sig i den veckan, vilket jag uppskattar mer än jag borde behöva säga rakt ut.

Sen har vi min stolthet, Magnus Nilsson i Båstads GIF. Min dark horse, långt innan 25 procent av lagen i den här ligan kom på samma idé – jag såg det först, det ska stå i protokollet. 47 poäng på 16 matcher i fjol, konsekvent flera säsonger i rad. Det är ingen slump. Det är en vana, som morgonkaffe eller att förlora mot Röke.

André Bengtsson i Bromölla ger mig bredd bortom Sofiero, Båstad och Gantofta. 86 poäng säsongen innan förra, 57 säsongen efter för sin dåvarande klubb – en riktig löpande-bandet-spelare som sällan gör mycket väsen men alltid levererar sin dos.

Och så, El Patrón. Wictor Eriksson, Sofiero Kaizers, tröja 12, föreningens dyraste värvning genom tiderna och min personliga svaghet i det här laget. Ska vi vara ärliga: 27 poäng i fjol är svagare än hans 43 säsongen innan, och jag ska inte sminka bort det. Men noll utvisningsminuter tre säsonger i rad säger nåt om en spelare som aldrig ger bort billiga poäng gratis. Numera pumpar han bara orange blod i ådrorna, och jag kan helt enkelt inte sätta ett lag utan honom. Kalla det ohederligt statistiskt, kalla det kärlek.

Bindeln bär Peter Haaland Svensson, Gantofta. Han snittade nästan sex poäng per match i deras anfall förra säsongen. Ja, det var division fem – men siffror är siffror oavsett vilken skylt som sitter på hallen, och jag tänker inte skriva ut en kapten av prestige när han faktiskt gör jobbet. Strandkvist sa det bäst: det gäller inte bara att vinna, utan även vara snyggast. Peter gör just nu båda delarna, i alla fall på papper.

Vad har gått bra hittills? Ingenting, av naturliga skäl. Vad har gått åt skogen? Också ingenting, av samma naturliga skäl. Det är den mest zenartade fasen av fantasysäsongen – innan verkligheten hinner göra mig besviken på mina egna val, vilket den brukar göra runt omgång tre.

Det enda jag redan nu funderar på är om jag vågar lita på Wictors form över tid eller om hjärtat har skrivit en check som formkurvan inte kan lösa in. Men det är ett beslut för en senare, mer luttrad version av mig. Just nu unnar jag mig en vecka till på förstaplatsen, innan hela ligan vaknar och spelar sin första match.